torsdag 17 september 2009

Demokratisyn och sociala medier

Igår så hittade jag till den här artikeln i SVD och kunde till en början inte annat än sucka. Hur många gånger behöver den här redan vidöppna dörren slås in? Är det inte ganska självklart för de flesta att sociala medier inte är mirakelkuren för varje politisk kampanj? Den relevanta frågan att ställa är ju så klart inte om det är meningsfullt att använda sociala medier i politiken, utan hur det är meningsfullt att använda dem i ett sådant syfte. Det är innehållet, inte formen, som ska stå i fokus.

Sedan började jag fundera. Särskilt med anledning av en artikel vi läste inför seminariet förra veckan. Artikeln heter Skolan och demokratin - på väg mot en skola för deliberativa samtal? och är skriven av Thomas Englund (för den som är intresserad av artikeln i sin helhet så återfinns den i en bok med titeln "Demokrati och lärande. Om valfrihet, gemenskap och övervägande i skola och samhälle"). I den diskuteras bl.a. demokratibegreppet i skolan och samhället utifrån två olika förhållningssätt, funktionalistisk respektive normativ demokratiuppfattning.

Jag skulle själv säga att vårt politiska system i väldigt hög utsträckning (och helt i enlighet med industrisamhällets logik) är format utifrån en funktionalistisk demokratisyn. I den logiken blir demokratin i första hand en metod (form) för att producera beslut. Det innebär också att demokratin förvaltas av valda representanter och medborgarnas huvudsakliga bidrag sker genom att välja mellan några (i huvudsak) färdigförpackade alternativ. Med utgångspunkt i den här logiken blir det ju faktiskt rimligt att ställa frågan om sociala medier är meningsfulla att använda. Detta eftersom utgångspunkten är att det handlar om att nå många människor som kan tänkas tilltalas av det egna alternativet med sitt budskap, förpackat på ett sådant sätt att det framstår som tilltalande. Det meningsfulla i att använda sociala medier i kampanjen kan då mätas i termer av om budskapet når nya väljargrupper eller framstår som mer tilltalande förpackat i det formatet. Om den tänkta målgruppen (vanligen ungdomar) ändå inte tilltalas av budskapet trots den nya förpackningen (metoden, formen) så blir slutsatsen att "sociala medier inte är meningsfulla att använda".

Vad man då missar är att yngre generationer har fostrats i en skola som faktiskt haft samhällets uppdrag att arbeta utifrån en normativ demokratisyn. För den normativa demokratisynen (som interaktionstekniken faktiskt gör möjlig att tillämpa även i stor skala) är det processen som står i centrum (demokratin är själva innehållet) och det är delaktigheten snarare än beslutet som är det primära målet. Utifrån den logiken blir frågan om de sociala mediernas meningsfullhet i politiken i princip den omvända. Gör den återkoppling medborgarna ger någon effekt? Är partiet eller den enskilde politikern genuint intresserade av att låta medborgarna bli delaktiga i processen? Om avsändaren av budskapet inte visar sig intresserad av återkoppling och dialog, dvs skapar delaktighet så blir slutsatsen lätt att "han/hon/de borde inte använda sociala medier när han/hon/de ändå inte fattar poängen".

Vad kan man då dra för slutsatser av det här? Ja, kanske framförallt att det är den mycket större potentialen för delaktighet som är grejen med de sociala medierna i ett demokratiperspektiv. Är man genuint intresserad av att utifrån en normativ demokratisyn ta tillvara det engagemang och intresse som människor visar kan sociala medier verkligen underlätta möjligheten till dialog och delaktighet. Jobbar man däremot utifrån en mer funktionalistisk demokratisyn där poängen snarare är att nå så många som möjligt och övertyga dem om det egna färdigförpackade alternativets förträfflighet, ja då kan det nog stämma att sociala medier inte "är meningsfulla att använda".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar